1992 kom friskoleförordningen och alla godkända friskolor började få statsbidrag, även Sverigefinska skolan i Stockholm. Något år efter var det inte längre tillåtet att ta ut avgift på friskolor, om man ville behålla bidraget. Skolavgiften, som vi hade tagit var 500kr/termin. Något som hade räddat verksamheten genom de första höstterminerna, då utgifterna var som störst, eftersom skolan växte explosionsartat och därför varje höst behövde anställa ny personal och köpa in möbler till de nya eleverna. Något år efter blev det förbjudet att ta ut avgift, om man ville behålla skolpengen. Kommunaliseringen av skolan kom också i början av 1990-talet och 1994 kom den nya läroplanen LPO94.
1993 var det dags att flytta från de opraktiska, numera otillräckliga lokalerna. skolan skulle ännu en gång växa med 100 % och vi räknade med ca 90 elever den hösten, eftersom vi förutom en ny etta även startade 6-årsverksamhet, samtidigt som befintliga klasser fylldes på med nya elever Och vi startade fritidsaktiviteter för vara fyror. Den nya placeringen vid Fridhemsplan hade betydelse för föräldrarnas val av skola. Det är betydligt enklare att transportera barnen till det centrala Fridhemsplan. så småningom anställde vi lärare i svenska och kunde använda oss av ett språk – en person.
Placeringen vid Fridhemsplan är bra , elevantalet steg stadigt och när skolan var som störst hade vi ca 370 elever . Idag med fyra förskoleavdelningar är elev/barnantalet totalt ungefär det samma. Efter en nedgång av elevantalet skönjas en uppgång. Förskolan lägger grund för nya elever och att sverigefinnarna har status som nationell minoritet börjar märkas. Sverigefinska föräldrar vill ge sina barn det finska språket. Det handlar nu mycket om revitalisering av det finska språket.
Språk - kultur och identitet 